Länk till annan webbplats. Fornsvenska cirka — Under medeltiden skrevs svenska framför allt med latinska bokstäver, och runalfabetet trängdes undan som skriftspråk för svenskan även om det länge levde kvar i vissa områden. Fornsvenskan brukar delas in i två perioder: klassisk fornsvenska ca — och yngre fornsvenska ca — Under den klassiska fornsvenska perioden etablerar de medeltida landskapslagarna ett skriftligt svenskt lagspråk. Västgötalagen, som tros vara författad runt årär den äldsta av de bevarade landskapslagarna. I början av medeltiden skrevs de flesta texter och dokument på latin. Den yngre fornsvenska perioden inleds med Magnus Erikssons landslag och stadslag som säger att dombrev och köpehandlingar skulle skrivas på svenska i stället för på latin.
Skillnaderna är många men små. Här är några exempel tagna på måfå: Ord som snjö, snjäll och sljunga hade nog fortfarande [j] även om de var påväg bort. Iaf från tidigt tal finns j-lösa former i skrift. Också [j] i ord som kyrkja, liggja, önskja mfl försvann under samma period. Särskilt [ð] tenderade att falla helt under talet och kanske tidigare, särskilt i slutljud och i trycksvaga ord, och i götamål och mellansvenska mål även mellan vokaler. Graden av bortfall kunde nog variera med formalitet som det väl delvis gör idag också.