Hur lät svenska på

Länk till annan webbplats. Fornsvenska cirka — Under medeltiden skrevs svenska framför allt med latinska bokstäver, och runalfabetet trängdes undan som skriftspråk för svenskan även om det länge levde kvar i vissa områden. Fornsvenskan brukar delas in i två perioder: klassisk fornsvenska ca — och yngre fornsvenska ca — Under den klassiska fornsvenska perioden etablerar de medeltida landskapslagarna ett skriftligt svenskt lagspråk. Västgötalagen, som tros vara författad runt årär den äldsta av de bevarade landskapslagarna. I början av medeltiden skrevs de flesta texter och dokument på latin. Den yngre fornsvenska perioden inleds med Magnus Erikssons landslag och stadslag som säger att dombrev och köpehandlingar skulle skrivas på svenska i stället för på latin.
Svenskans historia. Svenska dök upp som eget språk för ungefär 1 år sedan. Vägen fram till dagens så kallade nusvenska har varit lång och händelserik. Från fornsvenska till nusvenska. 1 språket hemsida 2 Genomgång ( min) där SO-läraren "Mik Ran" berättar om svensk språkhistoria. Hur länge har vi talat svenska? Vad är svenska?. 3 hur talade man på 1700-talet 4 Svenskan är ett germanskt språk och på nära håll släkt med de andra nordiska språken. Svenskan är på längre håll även besläktad med språk som engelska och tyska, och ytterst med andra indoeuropeiska språk. 5 Hur lät språket på stenåldern? Metoder och fynd inom lingvistisk arkeologi visar hur människor kommunicerade för år sedan. Men forskarna är inte alltid överens. 6 Flera svenska ortnamn är över år gamla och bra ledtrådar till hur svenskan lät förr. I veckans avsnitt tar vi oss runt i Sverige och dechiffrerar namn på orter, vattendrag och städer. 7 svenska språket 8 Att befinna sig i Gammalsvenskby i Ukraina kan beskrivas som att resa i tiden – och här pratar de en mycket ålderdomlig svenska. 9 Hitta alla översättningar av sie i Svenska som de, hon, dem och många andra. 10
Skillnaderna är många men små. Här är några exempel tagna på måfå: Ord som snjö, snjäll och sljunga hade nog fortfarande [j] även om de var påväg bort. Iaf från tidigt tal finns j-lösa former i skrift. Också [j] i ord som kyrkja, liggja, önskja mfl försvann under samma period. Särskilt [ð] tenderade att falla helt under talet och kanske tidigare, särskilt i slutljud och i trycksvaga ord, och i götamål och mellansvenska mål även mellan vokaler. Graden av bortfall kunde nog variera med formalitet som det väl delvis gör idag också.