Sämre korrosionshärdighet har däremot legeringar med koppar och zink som legeringselement. Allmänt kan sägas att skillnaden i korrosionshärdighet är liten för alla vanliga, kommersiella aluminiumlegeringar. Förklaringen till aluminiumets goda korrosionsmotstånd ligger i det naturliga oxidskiktet som bildas spontant och som är tätt samt isolerande. Skiktet är dessutom stabilt olösligt inom ett brett pH-intervall, det atmosfäriska pH-området, pH 4 till och med pH 9. Skiktet har också liten absorptionsbenägenhet gentemot SO2. Under ogynnsamma fall kan aluminium utsättas för galvanisk korrosion på grund av dess elektronegativa karaktär, det vill säga låg placering i spänningsserien för olika metaller. Aluminium är oädelt gentemot stål, koppar, nickel och passivt i förhållande till rostfritt stål.
Kolstål angrips av allmän korrosion i så milda miljöer som rent vatten. Allmän korrosion innebär att hela den exponerade ytan attackeras, i kolstålsfallet med rödrost som resultat. Motsvarande korrosionsform förekommer även på rostfria stål, men då i mer aggressiva, ofta sura miljöer, där den passiverade ytan inte längre kan upprätthållas och passivskiktet bryts ned över en större yta. Jernkontorets, numera Outokumpus och Sandviks, korrosionstabeller ger isokorrosionsdiagram, där man kan avläsa den årliga avfrätningen i ett stort antal miljöer. Figur Allmännkorrosion är en förhållandevis kontrollerad process men överraskningar kan ske när korrosionen accelereras av faktorer som föroreningar och flödeshastigheter. Yttre galvaniska effekter kan ge elektriska strömmar, som medför att korrosionsförlopp accelereras eller till och med innebär att materialet korroderar i en miljö där det normalt sett är helt resistent mot korrosion.